OmVård - Jämför svensk vård

Sjukpensionär vid nitton

PSYKIATRI


2010-02-05 17:09
iStockPhoto

När Sofia och Thérèse var tonåringar utvecklade de svåra ätstörningar och självskadebeteenden. Under flera år snurrade de runt i en sjukvård som inte kunde hjälpa dem på ett bra sätt. Idag har de kommit långt ifrån de svåra tonåren, men erfarenheterna från den tiden har präglat dem i deras livsval. Nu lägger de kraft på att hjälpa andra som är i samma svåra situation

- I mina tidiga tonår drabbades jag av ätstörningar och utvecklade snart ett omfattande självdestruktivt beteende, berättar Thérèse. Under sista året på gymnasiet blev jag akut inlagd på en sluten vuxenpsykiatrisk avdelning och fastnade tyvärr snabbt i systemet.

Thérèse bollades runt mellan öppen- och slutenvård, mellan kommun, landsting och privata vårdgivare i egenskap av olika behandlingshem. Hon blev sjukpensionär som nittonåring och fick hemtjänst tre år senare.

- Efter närmare sex års tid som tvångsvårdad i slutenvården remitterades jag till en rättspsykiatrisk klinik, fortsätter Thérèse. Inte för att jag begått något brott utan för att mitt självskadebeteende var mycket allvarligt och allmänpsykiatrins resurser uttömda. Tack vare åtskilliga indicier och ett trauma som höll på att kosta mig livet slapp jag undan rättspsykiatrin, något jag idag är oerhört tacksam för.

Också Sofia hade mycket svåra år som tonåring.

- Jag led av svårt självskadebeteende och ätstörningar under i princip hela min tonårstid, berättar hon. Faktum är att jag inte tror att det någonsin hade blivit så illa om jag inte hade fastnat i ett sjukvårdsystem som ständigt prioriterade de aktivt självskadande framför dem som försöker sluta. Jag hade på många sätt väldigt otur med den vård jag fick.

- Man ska komma ihåg att självskadebeteende knappast var ett begrepp i slutet av nittiotalet på det sätt som det är idag. Det handlade inte om en ovilja att ge mig god vård, utan om okunskap.

Till slut vände det

För Thérèse vände problemen när hon hade nått fram till en punkt där hennes självskadebeteende till slut var livshotande. Hon var tvungen att inse det och ta ställning till hur hennes liv skulle se ut. Stegen ut från livet på institution var inte enkelt, men med komvuxstudier, en studentgrupp i kyrkan, gospelkör och vänner utanför sjukhuset gick det till slut att gå vidare. Hon fick något att kämpa för – och ville leva. 

Sofia är idag sjuksköterska medan Thérèse studerar psykologi vid Lunds universitet med sikte mot forskarutbildning. Vid sidan av detta har de grundat och är aktiva i föreningen SHEDO och i webbplatsen Zebraforum som riktar sig till människor med samma problem. Syftet med webbplatsen är att vara en positiv och stärkande mötesplats. Du kan läsa mer om SHEDO och Zebraforum i artikeln Stöd på nätet.

- Det jag har varit med om har naturligtvis påverkat den jag är idag, såväl min personlighet som mitt yrkesval, säger Sofia. Ändå tycker jag det är viktigt att motverka att det som har varit blir det som definierar mig, eftersom jag inte längre känner igen mig i bilden av mig som självdestruktiv tonåring. Jag är på de allra flesta sätt en helt vanlig tjej i början av mitt vuxenliv, som tycker att tillvaron är ganska trivsam och spännande!

SKRIV KOMMENTAR

Ditt namn (obligatoriskt) Epost (obligatoriskt) Hemsida Kommentar (obligatoriskt)

Din kommentar publiceras omedelbart i samband med aktuell artikel. I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Kerstin Beckman
kerstin.beckman@omvard.se
Dela med andra
| Fler
1kommentar
2010-02-09 09:53
Vilken fin artikel. Det måste jag säga...

Kram till Innie och Sofia. Ni äger!!